Loading...
GRAVSTENENLoading...
Det var en gång tre syskon. De hette Ville, Svea och Alma. Ville var 13 år Svea var 12 år och Alma var 12 år. Ville hade mörka blåa ögon, han hade ovanligt långa ögonfransar, han hade kol svart hår. Svea hade gröna ögon som lyste i mörkret, hon hade brunt hår som blåste i vinden. Alma hade rött hår, och röd bruna ögon. De bodde i ett stort mörk rött hus som stod mitt i den mörka stora skogen. Huset var flera 100 år gammalt. De bodde där tillsammans med sinna föräldrar. De hade en mamma som hete Karin och en pappa som hete Magnus. Deras föräldrar hade länge pratat om att renovera om huset men de hade inte råd
Det var en halvtimme kvar av skolan. Almas och Sveas lärare var sjuk så de hade en annan lärare som de inte gillade.Det Det var tråkigt på sista lektionen. Men till slut ringde skolklockan och de fick gå hem. De skyndade sig ut och sprang till sjuornas klassrum för att vänta på sin bror. Den dagen skulle de nämligen gå hem själva för deras föräldrar jobbade. Svea och Alma tyckte att det var lite läskigt för de skulle gå över kyrkogården. Det var kortaste vägen. Till slut kom sjuorna också ut.
-hej, sa Svea och Alma samtidigt.
-tja, sa Ville.
Han klädde på sig och sen gick de.
-hej, sa Svea och Alma samtidigt.
-tja, sa Ville.
Han klädde på sig och sen gick de.
Det var i slutet på november satt det blev mörkt fort. De gick först på en smal stig inne i den mörka dimmiga skogen. det låg ruttna löv längs stigen. Det var lite fuktigt i marken för det hade nyligen regnat. Sen kom de till en bred grusväg med stora gråa stenar som låg på vägen. Det stod stora granar på sidan av vägen som hade tappat många barr. Sen gick de ut från vägen och där i dimman stod en stor gammal kyrka med vita väggar och ett stort svart tak som det hade börjat växa mossa på. Det var en stor kyrkogård som hade funnits i säkert 200 år. Det var många stenar som hade olika former.
Alma och Svea kände kalla kårar deras hjärtan började dunka fortare och deras hud ryste till.
-jag vill inte gå här, sa Alma.
-sluta tönta dig, sa Ville.
Han var inte rädd. De gick igenom en stor grind som ledde in på kyrkogården. De gick på en liten grusväg och på varje sida stod det massor av gravstenar. Alma läste på många stenar. Hon läste vilket år de dog. Fast det var en sten som Alma tyckte var lite konstig för den var lika stor som två långa människor stod på varandra och det stod att den som låg där dog för typ 500 år sedan och den här kyrkogården hade bara funnits i max 200 år. det stod inget namn på stenen det stod bara ett datum. Det var ett gammalt ljus som stod och brann. Alma kände hur hon fick en klump i magen och hon frös till. Hon sa till ville och Svea.
-titta det står att den dog för 500 år sedan och den här kyrkan är väl typ bara 200 år. de tittade och stelna till man såg hur rädda de blev. Ville sa att de ska gå där imorgon med och då får de titta noggrannare. Ville hade sagt till deras föräldrar att de skulle vara hemma när de kom hem från jobbet satt de var tvungna att gå. De fortsatte gå.
-jag vill inte gå här, sa Alma.
-sluta tönta dig, sa Ville.
Han var inte rädd. De gick igenom en stor grind som ledde in på kyrkogården. De gick på en liten grusväg och på varje sida stod det massor av gravstenar. Alma läste på många stenar. Hon läste vilket år de dog. Fast det var en sten som Alma tyckte var lite konstig för den var lika stor som två långa människor stod på varandra och det stod att den som låg där dog för typ 500 år sedan och den här kyrkogården hade bara funnits i max 200 år. det stod inget namn på stenen det stod bara ett datum. Det var ett gammalt ljus som stod och brann. Alma kände hur hon fick en klump i magen och hon frös till. Hon sa till ville och Svea.
-titta det står att den dog för 500 år sedan och den här kyrkan är väl typ bara 200 år. de tittade och stelna till man såg hur rädda de blev. Ville sa att de ska gå där imorgon med och då får de titta noggrannare. Ville hade sagt till deras föräldrar att de skulle vara hemma när de kom hem från jobbet satt de var tvungna att gå. De fortsatte gå.
Alma och Svea kände kalla kårar deras hjärtan började dunka fortare och deras hud ryste till.
-jag vill inte gå här, sa Alma.
-sluta tönta dig, sa Ville.
Han var inte rädd. De gick igenom en stor grind som ledde in på kyrkogården. De gick på en liten grusväg och på varje sida stod det massor av gravstenar. Alma läste på många stenar. Hon läste vilket år de dog. Fast det var en sten som Alma tyckte var lite konstig för den var lika stor som två långa människor stod på varandra och det stod att den som låg där dog för typ 500 år sedan och den här kyrkogården hade bara funnits i max 200 år. det stod inget namn på stenen det stod bara ett datum. Det var ett gammalt ljus som stod och brann. Alma kände hur hon fick en klump i magen och hon frös till. Hon sa till ville och Svea.
-titta det står att den dog för 500 år sedan och den här kyrkan är väl typ bara 200 år. de tittade och stelna till man såg hur rädda de blev. Ville sa att de ska gå där imorgon med och då får de titta noggrannare. Ville hade sagt till deras föräldrar att de skulle vara hemma när de kom hem från jobbet satt de var tvungna att gå. De fortsatte gå.
-jag vill inte gå här, sa Alma.
-sluta tönta dig, sa Ville.
Han var inte rädd. De gick igenom en stor grind som ledde in på kyrkogården. De gick på en liten grusväg och på varje sida stod det massor av gravstenar. Alma läste på många stenar. Hon läste vilket år de dog. Fast det var en sten som Alma tyckte var lite konstig för den var lika stor som två långa människor stod på varandra och det stod att den som låg där dog för typ 500 år sedan och den här kyrkogården hade bara funnits i max 200 år. det stod inget namn på stenen det stod bara ett datum. Det var ett gammalt ljus som stod och brann. Alma kände hur hon fick en klump i magen och hon frös till. Hon sa till ville och Svea.
-titta det står att den dog för 500 år sedan och den här kyrkan är väl typ bara 200 år. de tittade och stelna till man såg hur rädda de blev. Ville sa att de ska gå där imorgon med och då får de titta noggrannare. Ville hade sagt till deras föräldrar att de skulle vara hemma när de kom hem från jobbet satt de var tvungna att gå. De fortsatte gå.
Nu började det mörkna och solen börja gå ner. Dimman började stiga fram långsamt. Men nu började det bli riktigt läskigt. Alma började först små springa men tillslut sprang allihopa det fortaste de kunde ut från kyrkogården. Tillslut kom de till en sån där stor grind igen och de sprang ut. Sen gick de på trottoaren och på en skogsväg och sen såg de sitt hus.