GRAVSTENEN

Det var en gång tre syskon. De hette Ville, Svea och Alma. Ville var 13 år Svea var 12 år och Alma var 12 år. Ville hade mörka blåa ögon, han hade ovanligt långa ögonfransar, han hade kol svart hår. Svea hade gröna ögon som lyste i mörkret, hon hade brunt hår som blåste i vinden. Alma hade rött hår, och röd bruna ögon. De bodde i ett stort mörk rött hus som stod mitt i den mörka stora skogen. Huset var flera 100 år gammalt. De bodde där tillsammans med sinna föräldrar. De hade en mamma som hete Karin och en pappa som hete Magnus. Deras föräldrar hade länge pratat om att renovera om huset men de hade inte råd

Det var en halvtimme kvar av skolan. Almas och Sveas lärare var sjuk så de hade en annan lärare som de inte gillade.Det Det var tråkigt på sista lektionen. Men till slut ringde skolklockan och de fick gå hem. De skyndade sig ut och sprang till sjuornas klassrum för att vänta på sin bror. Den dagen skulle de nämligen gå hem själva för deras föräldrar jobbade. Svea och Alma tyckte att det var lite läskigt för de skulle gå över kyrkogården. Det var kortaste vägen. Till slut kom sjuorna också ut.
-hej, sa Svea och Alma samtidigt.
-tja, sa Ville.
Han klädde på sig och sen gick de.

Loading...

Det var i slutet på november satt det blev mörkt fort. De gick först på en smal stig inne i den mörka dimmiga skogen. det låg ruttna löv längs stigen. Det var lite fuktigt i marken för det hade nyligen regnat. Sen kom de till en bred grusväg med stora gråa stenar som låg på vägen. Det stod stora granar på sidan av vägen som hade tappat många barr. Sen gick de ut från vägen och där i dimman stod en stor gammal kyrka med vita väggar och ett stort svart tak som det hade börjat växa mossa på. Det var en stor kyrkogård som hade funnits i säkert 200 år. Det var många stenar som hade olika former.

Loading...

Alma och Svea kände kalla kårar deras hjärtan började dunka fortare och deras hud ryste till.
-jag vill inte gå här, sa Alma.
-sluta tönta dig, sa Ville.
Han var inte rädd. De gick igenom en stor grind som ledde in på kyrkogården. De gick på en liten grusväg och på varje sida stod det massor av gravstenar. Alma läste på många stenar. Hon läste vilket år de dog. Fast det var en sten som Alma tyckte var lite konstig för den var lika stor som två långa människor stod på varandra och det stod att den som låg där dog för typ 500 år sedan och den här kyrkogården hade bara funnits i max 200 år. det stod inget namn på stenen det stod bara ett datum. Det var ett gammalt ljus som stod och brann. Alma kände hur hon fick en klump i magen och hon frös till. Hon sa till ville och Svea.
-titta det står att den dog för 500 år sedan och den här kyrkan är väl typ bara 200 år. de tittade och stelna till man såg hur rädda de blev. Ville sa att de ska gå där imorgon med och då får de titta noggrannare. Ville hade sagt till deras föräldrar att de skulle vara hemma när de kom hem från jobbet satt de var tvungna att gå. De fortsatte gå.

Loading...

Alma och Svea kände kalla kårar deras hjärtan började dunka fortare och deras hud ryste till.
-jag vill inte gå här, sa Alma.
-sluta tönta dig, sa Ville.
Han var inte rädd. De gick igenom en stor grind som ledde in på kyrkogården. De gick på en liten grusväg och på varje sida stod det massor av gravstenar. Alma läste på många stenar. Hon läste vilket år de dog. Fast det var en sten som Alma tyckte var lite konstig för den var lika stor som två långa människor stod på varandra och det stod att den som låg där dog för typ 500 år sedan och den här kyrkogården hade bara funnits i max 200 år. det stod inget namn på stenen det stod bara ett datum. Det var ett gammalt ljus som stod och brann. Alma kände hur hon fick en klump i magen och hon frös till. Hon sa till ville och Svea.
-titta det står att den dog för 500 år sedan och den här kyrkan är väl typ bara 200 år. de tittade och stelna till man såg hur rädda de blev. Ville sa att de ska gå där imorgon med och då får de titta noggrannare. Ville hade sagt till deras föräldrar att de skulle vara hemma när de kom hem från jobbet satt de var tvungna att gå. De fortsatte gå.

Nu började det mörkna och solen börja gå ner. Dimman började stiga fram långsamt. Men nu började det bli riktigt läskigt. Alma började först små springa men tillslut sprang allihopa det fortaste de kunde ut från kyrkogården. Tillslut kom de till en sån där stor grind igen och de sprang ut. Sen gick de på trottoaren och på en skogsväg och sen såg de sitt hus.

I köksfönstret stod mamma och diskade. De sprang in genom den gamla gröna dörren. De drog av sig sinna skor och kastade upp de på skohyllan och de sprang igenom vardagsrummet och in till köket där mamma stod och tittade på de med helt uppspärrade ögon.
-vad har hänt, frågade mamma direkt. Alma berättade allt som hade hänt. Mamman visste inte vad hon skulle tro. Mamman frågade också om de ville gå den där vägen imorgon med. Ville var den som var minst räd. Han sa att han kunde gå där ändå. Alma och Svea var väldigt lata satt de orkade inte ta en längre väg. De gick och la sig i sina mjuka sängar. Alma låg länge och inte kunde somna. Hon tänkte på allt som hade hänt tidigare idag. Nu var det kolsvart ute och det började regna. Tillslut spöregnade det ute.

Nästa morgon vaknade Alma av att hon hörde någon knaka på fönstret. Hon hoppa upp med ett ryck. Hon tittade ut och där stod bara hennes pappa. Han skulle åka till jobbet. Varje morgon brukade han stå där. Alma sa hejdå sen gick hon och klädde på sig. Hon såg inte fram emot den här dagen. De gick ner till köket där mamma satt och åt frukost.
-god morgon, sa mamma. Sen fick alla skjuts av mamma till skolan.
-hejdå, sa mamma.
-hejdå, sa alla barn.

När det var första rasten berättade Alma och Svea för alla deras klasskompisar vad som hade hänt. De tyckte det var läskigt. Till lunch blev det blodpudding.
-usch, sa Alma.
-så säger man inte, sa Almas fröken.
När det var sista lektionen kände sig Alma och Svea rädda. De satt och tänkte på den stora gravstenen. Nu var lektionen slut. De gick ut i hallen till deras krokar och kläde på sig. Ville stod där och väntade för han hade blivit släppt nån minut tidigare.

De började gå och de gick samma väg som igår. Men nu var det ennu läskigare. Det var dimmigt i skogen. De mötte en flicka som var ute och red på en stor svart häst.
-hej, sa tjejen.
-hej, sa Ville. Hon red vidare. Tillslut försvann hon bort bakom grannarna. Nu såg de den stora kyrkan. Den såg precis ut som igår. De gick in i den stora grinden. Det var knäpptyst inne på kyrkogården. De trodde att de var ensamma. Den stora stenen såg man sticka upp några meter bort. De gick dit. Nu hade ljuset brunnit ner.

-vi gräver upp stenen, sa Ville.
-är du dum eller, sa Svea.
-det står en spade där borta, sa Ville.
-man får verkligen inte gräva upp en gravsten, sa Alma.
-vem bryr sig, sa Ville.
Ville gick och hämtade spaden. Alma och Svea stod helt blixtstilla och stirrade på Ville. Svea kände kalla kårar längst ryggraden och hon ville helst bara gå hem men hon vågade inte gå själv. Det var jobbigt att gräva. Marken var hård.
-jag orkar inte mer, sa Ville.
-bra för du får inte gräva! sa Svea med en arg röst.
Tillslut kände Alma en iskall stor hand på axeln. Hon vände sig om jätte snabbt. Hon såg en skepnad som försvann iväg snabbt. Hon blev helt kall i hela kroppen och hon frös till och stod helt stilla.
-vi måste gå det var en skepnad som försvann bort i skogen, sa Alma.
-Va! Skrek Svea.
De ekade över hela kyrkogården.