Eilaths hopp

Timo betraktade utsikten över hustaken i Camyrlin. Vilken vy!
Han befann sig på taket till Kracaastska kompaniets magasinsbyggnad i hamnen. Det fläktade lite svalt här uppe, och det uppskattade han eftersom han blivit ganska svettig under klättringen upp. Den hade gått via tullmästarens hus. Klättringen därifrån hade sånär slutat i katastrof då änterhaken, som han galant svingat och fått att landa runt en skorsten, plötsligt hade släppt. Hängande i repets andra ände hasade han snabbt ner innan den bastanta kroken till slut fastnade i en stupränna. Han landade tvärt och förhållandevis tyst på balkongen på fjärde våningen till kapten Amaroks hyreshus ögonblicket innan stuprännan höll på att lossna.
Nu stod Timo och balanserade på räcket innan han smidigt hoppade upp och hävde sig upp över takkanten.

Han strök som en skugga mellan skorstenarna, men hejdade sig plötsligt när han kom till ett takfönster. Han kikade ner, blev stående en lång stund och betraktade konfunderad en naken kvinna som blev porträtterad av en konstnär. Efter en stunds funderande sprack hans ansikte upp i ett igenkännande leende. Det var grevinnan Borsiana som han haft oturen – eller turen beroende på hur man såg det, att stå öga mot öga med i hennes budoar när han blev tagen på bar gärning med handen i hennes juvelskrin. Det hade varit en miss i planeringen, för enligt alla tillgängliga källor skulle hon ha besökt Camyrlins teater den kvällen. Han visste inte att hon drabbats av huvudvärk i sista stund och valt att stanna hemma. Den missen hade kostat honom trettio dagar i stenbrottet och en skarp reprimand från Tjuvarnas Skrå.

Jaså, det är så hon drygar ut kassan, tänkte han med en fnissning. Han svingade sin änterhake så att den med ett klingande fastnade kring en av skorstenarna på det en våning lägre hotellet Örnnästet. Metodiskt gjorde han fast änterhakslinan och plockade fram en kort kätting som var försedd med två handtag. Den la han över linan. Med ett stadigt grepp om handtagen tog han avstamp och gled med ett svagt vinande ljud ner för linan mot hotellbyggnaden som låg på andra sidan gatan. Men han gled en aning för fort och landade med en dov duns på taket. Hans blick följde några takpannor som skramlande gled ner och kraschade mot gatan. Han kvävde en svordom över hur illa folk skötte sina hus nuförtiden. Bakom sig lämnade han en lina som osade bränt.

Det blev en viss uppståndelse nere vid gatan. Timo tryckte sig tätt mot taket för att inte synas. I mörkret hade han god hjälp av sina svarta heltäckande trikåer och masken han hade för ansiktet. Han kunde inte se gatan från sitt gömställe, men han hörde upprivna röster som beklagade sig över husets dåliga underhåll. Timo nickade instämmande för sig själv.

Han övervägde till och med att lämna en skriftlig klagan till H.V.A.D. Alltså den där organisationen som från början instiftats för att skydda stackars fastighetsägare mot elaka hyresgäster. Förkortningen stod för Husägarnas Verkställande & Administrativa Detalj. Ingen av de anslutna fastighetsägarna visste egentligen vad organisationen sysslade med, men det såg ju bra ut om det stod ’Medlem i H.V.A.D.’ på visitkortet.

Fast å andra sidan var det kanske inte rätt väg att gå. Istället borde man väcka det som en arbetsmiljöfråga på Tjuvarnas Skrås årsmöte. Förresten skulle en sådan klagan förmodligen inte ha någon effekt. Ägaren till hotellet hade under ansenlig tid underlåtit att betala medlemsavgiften till H.V.A.D. Han ansåg att avgiften var hårresande.
Efter en stund blev det åter tyst. Timo kunde obehindrat fortsätta sin väg över taken. En smal gränd skiljde hotellet från Kracaastska kompaniets magasinsbyggnad, varför han raskt bestämde sig för att utnyttja sina atletiska egenskaper. Med rejäl sats tog han ett språng värdigt en tiger och landade elegant på byggnadens tak. Väl uppe på taket satt han och samlade krafter inför slutmålet som var ett välfyllt kassaskåp på våningen under honom. Dit skulle han ta sig via ett fönster.

Från skorstenen där han hade gjort fast repet, började han sakta och beslutsamt glida ner över kanten. Han tog sats för att häva sig in genom fönstret.
Ett ohyggligt skrik något kvarter bort bröt den sena kvällens tystnad.
Timo ryckte till med en häftig rörelse och tappade taget om repet. Med ett tjut av förskräckelse föll han handlöst tre våningar ner och brakade rakt igenom taket till ett utedass.

Eilath Scarp betraktade belåtet sin spegelbild. Med de nya välsittande kläderna och det långa mörkröda håret uppsatt i en svans var tillvaron högst tillfredställande. Handen klappade fickan där pengapungen låg. Det klingade behagligt om skinnpåsen som var välfylld efter ett avslutat, välbetalt arbete som livvakt åt en rik tvivelaktig köpman.
Med bröstkorgen utspänd och ett charmfullt leende såg han fram emot en helkväll på sitt stamställe Den Skriande Ugglan.
Han spände på sig svärdsbältet, stack ner två knivar i stövelskaften och satte sin svarta bredbrättade hatt i en fräck vinkel på huvudet, nöjd med sin framtoning. Den här kvällen skulle han verkligen njuta frukten av sitt arbete. Lite vin, lite dans och någon vacker kvinna borde det kunna bli. Vem kunde veta vad kvällen egentligen hade att erbjuda?

Han flinade nöjt mot sin spegelbild, och strök med handen längs hattbrättet, mest som en gest. Han var nästan odrägligt nöjd med sig själv.
Visslande vandrade han längs gatan mot Camyrlins hamn som under kvällstimmarna befolkades av nöjeslystna, glädjeflickor och tjuvar.
Nattlivets och hamnkvarterens avigsidor bekymrade inte Eilath nämnvärt. Folket här kände honom tämligen väl och i synnerhet hans rykte som svärdsman gjorde att han oftast lämnades i fred. Det fanns förvisso en och annan mindre vetande som hade gjort sina försök att sträcka sig efter hans penningpung, men de var antingen stympade eller värre numera. Rykten sa att Eilath en gång gått segrande ur en strid med fem legoknektar som hade bestämt sig för att de inte gillade hans uppsyn.

Sådana rykten gjorde att Eilath i mångas ögon nästan fick en övermänsklig ställning, medan det hos en del andra provocerade fram en önskan att utmana honom.
   För ett ögonblick stannade han upp i dörröppningen till Den Skriande Ugglan och andades in den välbekanta doften av grillat kött, alkoholångor, tobaksrök och svett. Han var hemma! Den storvuxne koppärrige och flintskallige ägaren till Ugglan nickade igenkännande när han fick syn på Eilath. Han tog ner en flaska som var inlindad i ett skyddande bastfodral.
   ”Jaha ja, jag antar att du vill ha det vanliga.”
  ”Visst Lexan, och ett litet glas beska får göra vinet sällskap”, sa Eilath och klappade menande med ena handen mot bröstet.
   ”Aha!” sken Lexan upp. ”Han har … hmm … fått lite inkomst, ja?” Han närde därmed en svag förhoppning om att denna kväll kanske var tillfället då han kunde inkassera lite eftersläpande skulder från Eilath.

  Eilath svarade inte utan vände sig om och lutade ryggen nonchalant mot disken. Han studerade ingående de andra gästerna.
   ”Ja, ja, får väl bli på kontot som vanligt då”, suckade Lexan medan det hoppfulla leendet rann av honom.
   Eilath ogillade ordet ”kredit” i högsta grad, då han ansåg det höra hemma bland de mindre bemedlade. Detta visste Lexan väl och undvek ordet noga. Eilath betalade sin nota – ibland. Å andra sidan var han populär bland många gäster, så han drog så att säga dit fler besökare genom sin blotta närvaro varför Lexan höll god min. Eilath var ju trots allt bra för affärerna.
  Eilath tog sina glas och flaskan och gick med bestämda steg bort till ett repigt bord längst in i lokalens mörkare vrår. Bordet pryddes av ett osande ljus, nedstucket i ett begagnat vinkrus som var täckt av åtskilliga brinntimmars stearin.