DOCKAN

Du kanske hörde om det som hände? Om den där dagen då allting förändrades.

Något lockade oss till ödehuset. Huset som våra föräldrar förbjudit oss att besöka. Nu var det som om någon ropade. Som ville att vi skulle komma.

Loading...

Loading...

Kanske var det den svarta korpen som ledde oss dit med sitt hesa skrik. Flaxande med sina svarta vingar. Som vände sig om som för att förvissa sig om att vi följde efter.

Loading...

Loading...

Ett hotfullt åskväder närmade sig. Framför oss förmörkades himlen av tusentals korpar kretsande över det övergivna huset. Korpen som följt oss lyfte och cirklade runt våra huvuden innan den förenades med den stora flocken ovanför.

Vi var framme vid huset. Våra föräldrars varningsord ekade i våra öron. "Lova mig. Gå aldrig dit."

Vi kröp in genom ett av de krossade fönsterna.

Våra fotsteg ekade i det gamla fuktiga köket. Nerifrån källaren steg ett gyllene skimmer som trotsade blixtarna därute. Ett ljus som lockade oss. Som drog oss ner för de mörka trappstegen.

Åskan var nu mitt över oss. Blixtarna och mullret var ett. Rummen lystes upp av blixtarnas sken.

Ljuset spreds från rummet längst ner till höger. Ett ljus som kallade. Ett ljus omöjligt att stå emot.

Längst in stod en undersökningsstol med plastklädseln uppsliten.